woopsies

Jag sitter här ännu en natt, sömnlös, rastlös.Önskar att allt var som förut. Men när är förut? är det innan sommaren när livet va som i Askungen? Var förut när jag va hos dem som alltid accepterar mig och som jag alltid accepterad och vi bara älskar varandra oavsett? Var förut när jag var 5 år gammal och mitt största bekymmer var om jag skulle gunga eller åka kana? Jag har lite svårt att reda ut mina tankar och analyser idag... Jag saknar allt det där, jag saknar allt innan och mellan mitt liv som en stor soppa, jag saknar allt när det inte är katastrof. Jag saknar den tiden jag inte fick panikångest, chock och skakningar över böcker, samtal och tv. Jag saknar åland, inte ön i sig, inte instängdheten och all utstängande. utan det fria, det där att du fick va hur du ville (sålänge du inte prata alldeles för grov skånska), du fick bli äckelfull och kräka ner allt utan att behöva förklara för alla varför, du fick sova hela dagen och vara vaken hela natten utan att bli ifrågasatt. Oavsett vad så va det alltid vi, det var alltid en samhörighet, oavsett om du känt människan i 10 minuter eller 3 år.... Jag saknar att bli accepterad för den jag är.